Första dagen gick jättebra, jag kom in i den och började prata med några tjejer som verkade vara trevliga, dagarna gick och det kändes ju som att jag faktiskt hörde till den klassen. Jag fick gå med dom och äta, jag fick hänga med dom på rasterna och dom satte sig vid mig när jag satt ensam, men vad hände sen?
Jo, det började redan förra veckan, jag blev utfryst. Jag kände mig inte längre välkommen in i deras lilla gäng längre, jag var inte en människa dom ville ha med att göra. Dom bara gick ifrån mig, dom pratade och skrattade åt mig och även struntade dom sig att säga hej till mig, undrar hela tiden varför, jag har inte gjort dom något, inte vad jag vet i alla fall.
Jag tyckte inte om att gå till skolan, jag klarade inte ens av pressen, jag klarade inte av att dom pratade om mig och tryckte ner mig. Jag var aldrig ledsen i skolan men när jag kom hem varje dag så grät jag, men vem förstod? det är inte många i min familj som har varit i den situationen som jag är i oc det är väldigt svårt för dom att förstå hur det faktiskt känns.
Jag klandrar ingen, folk försöker att hjälpa mig, jag vet att jag är stark men när jag är i skolan så är jag inte det längre, alltså va? att jag inte kan stå upp för mig själv, jag är väldigt osäker. Varför ska det vara så? jag bytte ju skola för att jag skulle få det bättre, men icke sa nicke, det har inte blivit bättre, jag är fortfarande mobbad, utfryst, hatad (av vissa), och bara mig själv. Är det så konstigt att man bara vill vara sig själv?
jag klarar inte av det här längre. Jag får stöd, men det är bara bra för stunden, jag får all hjälp jag kan få men det går inte att göra något åt det. Finns ingen som kan ta bort smärtan som alltid finns hos mig.
0